Bäste läsare !

Idag vill jag försöka mig på att kartlägga en lång och krånglig tid i vår jakthistoria nämligen Renässansen.

Renässansen varade från Gustav Vasa (1496) fram till Gustav III (+1792), nästan 300 år. Gustav Vasa som var Sveriges regent mellan åren 1496-1560 var en mycket kraftfull regent och detta visade han bla. inom jaktens områden, även om han inte själv var känd som någon jägare.

Han hävdade starkt Kronans och Kunglig Majestäts rätt till högviltet och tillsatte bla. fogdar och övervakningsmän för kontroll av tjuvskytte. Även adel och präster lades nu med förbud att jaga kronans vilt. Kronans mark var all obebodd mark och endast konungen och hans gäster fick jaga där. Vad var då obebodd mark?, ja, det bestämde kungen. Gustav Vasa sände bla ett brev till sin fogde Nils Munk på Stegeborg i Östergötland, i detta brev varnar kungen fogden för hans stora intresse att jaga rådjur:"Vi bjuda dig att du härefter sådan jakt förskona ville, väljande dig till annan mat, som är fläsk och kokött och icke alltid rådjurskött." Kungen gick till och med så långt att han lade dödsstraff på tjuvjägare.

Detta skyddande av jakten var dock inte bara av ondo, under en period hade kungens "gäster" ägnat sig åt så hård jakt av hjortvilt att det fanns risk för total avskjutning, då låter Vasa fridlysa hjort och hind under ett par år, så att hjortstammen får hämtar sig. Gustav Vasas söner Erik XIV, Johan III och Karl IX fortsatte i sin faders fotspår och envisas med att endast kungamakten hade rätt till storviltet. Under deras tid blev det en högstatussport att jaga högvilt, endast de mest privilegierade hade tillgång. (Det var väl den tidens mutor : förf.kom) Som jag tidigare nämnt så lät Johan III hela Öland bli omgjord till viltreservat för bla. vildsvin och hjortar, därav hjorten i Ölands vapen. Brodern Erik XIV lät måla motiv från Öländska vildsvinsjakter i sina gemak på Kalmar slott, dessa finns att se även idag.

Drottning Kristina (1626-1689) hade rykte om sig att vara en sjusärdeles kvinna, om hennes jaktbravader skrev entusiastiskt bla. det franska sändebudet Chanut:" Jag har sett henne jaga till häst tio timmar i sträck. Det finns ingen i Sverige, som säkrare än hon fäller en hare i språnget." Det fanns till och med de som ansåg att hon var jaktgudinnan Diana. Vad hon också gjorde under sin regeringstid var att förordna den första, för hela riket, gällande lagstadgan angående jakt. Första paragrafen löd: " Alla högdjur, älg, hjort och rå vare över riket fridlyste, ingen äge dem rätt att slå, fånga eller skjuta, med mindre än att han därtill privilegierad är. Allmogen på Dal, i Västergötland, Wärmeland, Dalarna och Bergslagen, Norrland och Finland dock efterlåtit i laga tid dem fälla." (laga tid var ca. augusti till mars), och de privilegierade var ridderskap och adel och jakt fick bara förekomma på vissa marker och skogar.

De icke privilegierade fick inte skjuta "allehanda fågel, såsom tjäder, orre, järpe, svan, vildgäss och änder, ej heller harar. Men såvida ej särskilt förbjudit är, må lantmän dem å egna ägor, i laga tid, till eget behov med snaror fånga." Man kunde också i denna stadga läsa att allmogen skulle få skottpengar på jakt av rovdjur. Betalningen var: · 4 daler för vuxen björn · 1 daler för björnunge · 2 daler för vuxen varg · 1 daler för vargunge.

1734 tillkom även skottpengar för räv och rävunge. 1739 för örn, hök, glada, sparvhök, lärkfalk, uggla, korp, kråka och skata. I 1647års lagstadga gjordes vissa undantag för vilka som var tvungna att jaga eller inte jaga rov och skadedjur: "Alla som i landet bo och hava ko eller so, ingen eho det helst vara må, Prest, klåckare och enstaka gumma undantagne, skole hålla fyra famnar nät och skallbud, var och en utan åtskillnad, så också vargagård efter öre och örtug." Nu var där alltså en lag som tvingade bönderna att jaga rov och skadedjur och de skulle också varje år redogöra sin fångst till fogdarna. Som småningom ändrades straffet för tjuvjakt från dödsstraff till landsförvisning.

Kungarna Karl XI och hans son Karl XII var inbitna jägare på sina stora jordagods och tillhörande skogar. Karl XI var en stor beundrare av björnjakt och vid ett tillfälle blev han svårt skadad av en skadeskjuten björn. Hans goda kamrat Axel Wachtmeister hade blivit angripen av björnen och kungen kom till hans räddning varvid björnen sårade konungen vid den närstrid som uppkom. En kraftig blödning nära nog ändade konungens liv och skadan gav honom men för livet.

Karl XI förde noggrann jaktdagbok och där kan man bla läsa: 7/9 1688- jakt vid Mörbylånga 1 kronhjort, 1råbock, 1 råget och 1 vildsvin, samma dag så sköt hovmästare Bylow 2 kronhjortar och 2 dovhjortar vid Otterby Ladugård. 18/11 1689 sköt konungen i sällskap med Prins Fredrik en älg med vikten 61 Lispund och 12 marker (526 kg) mankhöjden på tjuren var 3 ½ aln hög (ca 2 meter). Kronan efter den tjuren finns bevarad på Livrustkammaren. " Den svenska målarkonstens fader" David Klöker Ehrenstrahl har förevigat tjuren på en målning. Han hade dock aldrig sett en älg, utan fick ha en häst som förebild, så denna älg liknar en häst med älghorn.

Karl XII drabanter bar en skyddsväst gjord av älghud, för att få denna så gott som skottsäker, på långt håll, doppades den i vatten och fick frysa. Under denna tid i Sveriges historia krigades det nästan oavbrutet och det gick åt många älgar för att försörja armen med älghudsvästar. Nästan hela vår älgstam sköts och flåddes, köttet fick ligga kvar i skogarna och förstöras medan allmogen led av svält, för det var nämligen så att köttet tillhörde kronan och folk fick inte röra det. (i alla fall inte så fogdarna fick reda på det, för då låg man risigt till. Förf. kom.)

Vildsvinet försvann ur den svenska faunan i början av 1600-talet men planterades åter in 1723 av Fredrik I för att återigen vara borta runt 1750. Handeldvapnet har sedan Musköten från 1500-talet nu bytt namn till gevär. Krutet antänds genom flinta som slår mot stål och används nu som det främsta vapnet inom jakten. Nästa gång vi ses är vi framme vid 1800-tal och perkussionsvapnet har gör sitt inträde på allvar.

På återseende och farväl Eva.