|
||||
Bäste läsare ! Vi har nu kommit fram till 1900-tal. Det århundrade som har varit en revolution för samhället och för vår industriella utveckling. Under detta århundrade har vi också blivit påminda och framför allt väckta när det gäller att skydda vår fauna. Det faktum att vi lätt kan förflytta oss över kontinenterna har i många fall varit till mer skada än nytta för de vilda djur vi delar jorden med. Industriländerna har inte bara hotat djuren pga nöjesjakt i sina egna länder, utan även visat dåligt omdöme på de flesta av jordens jaktmarker. Det är ju tyvärr ändå så att viss jakt är handelsvara. Nu hoppas man att detta är en passerad tid i vår historia och att vi hädanefter kan tänka på att konsekvenserna av rovjakt är ett alltför högt pris att betala för det nöjet som vissa få kan betala för och unna sig. Redan i slutet av 1800-talet fanns det röster som höjdes för att nöjesjakt skulle förbjudas. Man ansåg att det fanns andra sätt att skaffa sig kött på och att all jakt var av ondo. Idag vet vi att det är inte så att all jakt ska tas bort, hur skulle det se ut i våra skogar då. Hur skulle bönderna idag kunna få sina redan hårt ansträngda ekonomier att gå runt, om de utsattes för ännu större viltskador än idag. Nej, det är så att jakten måste finnas, men den ska vara vårdande inte mördande. Idag utbildas de flesta jägare inom jakt genom att de tvingas ta en jägarexamen, de måste visa att de kan hantera ett vapen och reglerna är många och ibland hårda för att vapentillstånd skall utges. Allt detta är bra och anledningen till att vi har det som vi har det är konsekvenserna av passerad tid. En sammanställning gjord av jaktvårdskonsulent Gunnar Glöersen 1997 visar förändringarna hos jaktbart vilt före och efter reglering.
Ta till exempel vildsvinet, det sista vildsvinet utrotades ur den svenska faunan för ungefär 200år sedan. Vi inplanterade nya vildsvin i början av förra seklet, framförallt för att födas upp i hägn, men alla vet ju hur svårt det är att hålla en gris hägnad. Några rymde och bildade på 1940-talet en liten stam i fritt leverne på Linderödsåsen i Skåne. Det var världskrig och ransoneringstider och dessa grisar ställde till problem bla. bland potatisstukorna. Regeringen tog beslut att dessa svin måste utrotas, sagt och gjort 26 vildsvin satte livet till uppe på den vackra Linderödsåsen. På 70-80-talet var det dags igen, grisar hade rymt ur hägn i Södermanland och i Skåne. Diskussionerna gick vilda och ett beslut togs efter att en utredning tillsatts, beslutet kom 1981 grisarna runt Tullgarn och Mörkö i Södermanland skulle få vara kvar som forskningspopulation de andra skulle utrotas. En skottsumma sattes till 500 kr. per gris, för att få effekt på avskjutningen. Men tji fick regeringen, alltför många, på alltför stora arealer, ville ha vildsvinet kvar. 1988 fick regeringen ge efter, vildsvinet skulle få lov att tillhöra den svenska faunan. Vilket de, med undantag för ett par hundra, år redan gjorde. Dessa djur är grunden för den population vi idag har i Sverige. För att gå till något annat, under tiden som jag skrivit detta om jaktens utveckling har jag under mina skrivpauser kommit att minnas saker som rör min egen erfarenhet av utvecklingen. Min far var en inbiten jägare, han hade om han levt idag varit 94 år och man kan väl lätt påstå att han var av den gamla stammen jägare. Jag har många gånger nästan kunnat höra hans kommentarer om han sett mina drivande hundar eller min 22-åriga dotter i skogen. Kvinnfolk skulle inte vara i skogen och framför allt inte i samband med jakt. Möjligtvis för att plocka bär under icke jaktsäsong. Han hade aldrig i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig en 22-årig tjej med jaktlicens och en god utbildning i jakt och viltvård. Framför allt skulle han aldrig acceptera hennes planer på utbildning till jägmästare. Nej, tack och lov, att den tidens jägare är en utrotningshotad ras. Jag minns framför allt hans filosofier om att drivande hund jagade bäst om den var hungrig, inte på villkors vis i världen fanns där en möjlighet att övertyga honom om att han hade fel. Så hans stackars drevrar fick minimalt med mat dagarna innan jakt, (trodde han). Hade han sett mina matpaket till hundarna, leverpastejsmörgås med honung och ljummet vatten i en termos, så hade han förmodligen låtit spärra in mig. Han hade en förkärlek till att jaga med iller, samma sak där ju ilsknare och mindre hanterad illern var ju bättre, många är de gånger han har bett mig att sätta illrarna i transportburen och lika många är gångerna jag har totalvägrat, hans kommentar var oftast ett hummande där man kunde uppfatta ord som Shåserier och Trams. Men jag har fortfarande alla fingrar i behåll, förmodligen för min totalvägran att ha med hans hemska illrar att göra. Min far jagar nu på bättre marker och förhoppningsvis så är min och min dotters generationer bättre och framför allt mer humana jägare än hans generation. Det har blivit dags för mig att ta farväl av Er, om Ni har haft hälften så mycket nöje av att läsa detta, som jag har haft av att skriva det, så är jag nöjd. Jag säger inte adjö utan på återhörande. Lev väl och "skitjakt" på Er allihop!!??
|
||||